Konstruktiv debatt, inte kyrklig pajkastning

Under hösten har det förts ett samtal i kristen media om frikyrkans, och i synnerhet pingstkyrkans, gudstjänst. Kanske får pingströrelsens teologiska konferens i Uppsala räknas som någon slags centralpunkt, där Niklas Piensohos uttalanden om vad en gudstjänst bör innehålla satte ingång debatten.
Vi två som ligger bakom denna blogg har varit aktiva i debatten, dels på själva bloggen, men också i media. Precis som den teologiska konferensen har vi inriktat oss på den kristna gudstjänsten, då den utgör basen för den kristna kyrkans verksamhet och spiritualitet.
   Vårt syfte med alla inlägg och kommentarer har aldrig varit att vålla splittring. Kyrklig splittring är en allvarlig sak som är destruktiv både för det kyrkliga sammanhanget, men också för personen i fråga som utför handlingen. Vi har således aldrig vart ute efter splittring eller att klämma åt enskilda individer. Om det har uppfattats som detta ber vi givetvis om ursäkt och vill försöka att bli mer distinkta och sakliga i fortsättningen.
   Men med detta sagt så betyder det inte att vi inte ska reagera på saker som vi finner direkt felaktiga och som går emot både kyrkans heliga tradition och framförallt den heliga Skrift, Bibeln.
Det finns nämligen en stark strömning i frikyrkan som man kan kalla för Sekularisering. Och nej, detta har hör och häpna, inget att göra med om man tror på Gud eller inte, utan det är frikyrkans gudstjänst och bibelsyn som fenomenet berör.

   Grundläggande går det ut på att moment som kyrkan har hållit som heliga i 2000 år censureras bort från gudstjänsten i relevansens namn. Ett utmärkt exempel är nattvarden som genom hela kyrkans historia har utgjort basen för den kristna gemenskapen. I stället har gudstjänsterna nu börjat bli något som mer och mer liknar en sekulär show, med blinkande ljus, häftig musik och peptalk.
Detta är inte något som gäller en specifik församling, utan det är en trend i hela frikyrkan. Även om det finns goda intentioner så är detta något som vi tror är skadligt för kyrkan, i synnerhet om man inte kommer med välgrundade teologiska slutsatser för de ändringar som görs.
Men för att komma till en slutsats; frågan om frikyrkans gudstjänst har egentligen inte så mycket att göra med enskilda moment. Det handlar snarare om vad som är gudstjänstens syfte. Vi tror att den primära funktion som gudstjänsten har är att: 1. Guds folk kommer endräktigt tillsammans 2. Församlingen prisar och tackar Gud. I dessa två punkter finns moment som lovsång, nattvard osv. som gestaltar mötet mellan Guds folk och Gud.
   Vi anser som sagt att detta är en diskussion värd att ta. Och att föra den på en blogg eller via insändare i tidningen är inget fel, utan det gör ju att diskussionen blir mer nationell och att fler människor kan engagera sig i den. För det handlar ju inte om att gnälla på någon enskild person eller en viss kyrka, utan detta berör tendenser som finns överallt. Vi tror att det är viktigt att vi kan ha en intern dialog inom kristenheten om hur gudstjänster bör utformas och teologin bakom detta. Att förbjuda debatt vore förödande. Men debatten skall givetvis vara saklig och i god ton.

   Som vi nämnde har vårt mål inte varit att skapa split, utan vi är ute efter att ha frid gentemot alla. Vi hoppas även att de som tycker annorlunda än vi kan komma med sakliga argument i stället för att se oss som bråkstakar. Vi är ute efter dialog och en konstruktiv debatt, inte kyrklig pajkastning.

Teologi på världens vis - Bultmann reinkarnerad?

Teologi på världens vis - Bultmann reinkarnerad?

En av kyrkohistoriens mest kontroversiella bibeltolkare är Rudolf Bultmann (1884-1976). Av många kristna fick han epitetet ”bibelns fiende nr 1.” Ofta kallas han också den värste av liberalteologer. Men i själva verket var han själv en stark motståndare till liberalteologin. Liberalteologin, eller nyteologin som den också kallades, uppstod under 1800-talet i Tyskland. Enligt upplysningsidealet ville man göra bibeln begriplig och relevant för rationellt tänkande moderna människor. Detta resulterade i att man tog avstånd från de delar av bibeln som inte var förenliga med den moderna, vetenskapliga världsbilden. Detta kunde gälla texter om övernaturliga ting etc – dessa såg man som myter. Kvar fanns en etisk och moralisk ”kärna” av bibeln som skulle vara grunden för den moderna kristendomen – i allt väsentligt blev kristendomen en etik- och morallära. Bultmann reagerade mot detta. Han ansåg att hela bibeln var värdefull för kristendomen – inte bara det som var rationellt förklarligt. Resten, myterna, ansåg han bara var ett symboliskt språk som egentligen betydde något annat. När bibeln talar om att Gud bor i himlen betyder detta t ex bara att Gud är transcendent. Bibelns beskrivning av Satan som härskare över världen och de demoniska makter som verkar, ger oss insikten i att det onda, som varje enskild människa bär ansvar för, är en makt som förslavar varje enskild person i mänskligheten. För att den moderna människan skall kunna förstå och ta till sig bibelns budskap, måste den avmytologiseras. Myterna måste tolkas och förklaras så att de blir rationellt hållbara. Bibeln är skriven med en mytologisk världsbild – men vi måste avmytologisera den så att den kan tala till oss med vår världsbild. Denna bibelns innersta sanning, som kom genom att avmytologisera bibeln, kallade Bultmann för kristendomens kerygma, ett ord som inte främst talar till vårt intellekt, utan tilltalar oss personligen (dock utan att på något sätt motsäga den moderna världsbilden). Denna avmytologisering ledde till ett avståndstagande från många av kristendomens centrala teser. Bl a Kristi preexistens, jungfrufödseln, Jesu gudom, Jesu mirakler, Jesu ställföreträdande död på korset, Jesu och de troendes uppståndelse, Kristi himmelsfärd, Kristi återkomst i härlighet, slutgiltig dom över världen, andars existens, både goda och onda, den helige Andes person och kraft, läran om treenigheten, döden som ett resultat av synden och läran om arvssynden, ströks ur Bultmanns kristendom. I ett försök att göra kristendomen begriplig och relevant för samtidsmänniskan försvann mycket av det som var kristendomens essens.

Bultmann hade en önskan att försvara bibelns budskap, men genom sin metod att göra det underkände han det som varit kristen tro i 1900 år. Man kan fråga sig varför. Sannolikt berodde detta på att han använde ”världens” metod i sin forskning. Han accepterade felaktiga premisser – som t ex bibelns indelning i myt och historia. Detta är en fara och en frestelse som återkommer i alla tider – att man vill tolka kristendomen utifrån världens premisser för att göra den relevant i samtiden. Denna frestelse finns också idag. Frestelsen att göra evangeliet mänskligt. Att ta bort dess udd för att göra det begripligt. Att ta bort kristen praxis som av utomstående betraktas som ”konstig” för att människor ska känna sig bekväma med kristendomen och så småningom (förhoppningsvis) bejaka den. Detta brukar dock inte bli så framgångsrikt, då kristendom utan kristendomens fulla budskap mister sin tilldragande kraft. Det har ju trots allt aldrig varit så att människor blivit övertygade främst genom mänsklig visdom, utan genom att den helige Ande ger dem styng i sina hjärtan. Evangeliet är en dårskap som inte alltid överensstämmer med den omgivande världsuppfattningen. Därmed inte sagt att det är korkat – det finns ett väldigt djup i evangeliet som kan vara väldigt intellektuellt stimulerande. Men kristendomen strömlinjeformas inte efter ”världens visdom.”

Vilken utgångspunkt vill vi ha som kristen kyrka? Vill vi ta världens system och tänkesätt och försöka få bibeln att passa in i det? Det går alldeles säkert att göra en ”samtida” tolkning av bibeln som inte är anstötlig för samtidsmänniskan. Men denna tolkning är sannolikt inte i linje med Guds och bibelförfattarnas intentioner då de skrev den. Det är viktigt att vi har rätt utgångspunkter. Utgångspunkten kan inte vara den omgivande världen, och att man sedan försöker göra evangelium ”relevant” i den, utan snarare måste utgångspunkten vara evangelium, som man sedan försöker på bästa sätt presentera för den omgivande världen. Utan censur. Detta gäller både läran och gudstjänstlivet. Att censurera något av detta vore falsk marknadsföring. Vi måste se upp så att vi inte startar en ny avmytologisering i frikyrkan. Där vi sållar bort sådant som är anstötligt och nöjer oss med ett litet, vagt kerygma om Kristi kärlek. Det evangelium som frälser är mycket mer omfattande än så. 

En betraktelse kring traditionens roll i kyrkans liv

Vad menar vi med uttrycket ”den kristna traditionen”?

Hur vi uppfattar denna kommer med all säkerhet att påverka vår syn inte bara på historiska händelser, utan på kyrkans hela väsen. Om vi med tradition menar att ”allt var bättre förr” så kommer traditionen säkerligen att göra oss andligt föråldrade. Om vi uppfattar traditionen som något vi måste slänga av oss för att uppnå andlig förnyelse blir den med all säkerhet något som formar en rotlös och relativ andlighet, och inte minst en rotlös och relativ kyrka.

Enligt Irenaeus av Lyon är traditionen ”föryngringens ande”.

Således är den ingenting annat en den helige Andes obrutliga källflöde genom kyrkans liv.

Något som är djupt tragiskt i reformationens efterdyningar är separationen av Guds heliga ord Bibeln och den heliga traditionen. Ett modernt resultat av detta skulle kunna vara en nedgång av det andliga livet, där allt endast hänger på min tro och mina böner. Och snart så öppnar sig förtvivlans ravin när vi kommer till insikten att vi själva inte räcker till. Tron är förvisso personlig. Men den är inget andligt privatprojekt. Tron bärs av kroppen, kyrkans tro, hon som finns i alla tider och på varje ort och framförallt av huvudet, Kristus. Vi tror inte på egen hand, utan vi tror tillsammans. Det här kan gestalta sig i t.ex många kyrkors mässor där prästen å hela församlingens vägnar ber ”Herre, se inte till våra synder utan till din kyrkas tro”. När var och en blev sin egen andliga auktoritet låg vägen öppen för en framtid som skulle leda till ständigt nya avknoppningar. Istället för att läsa Bibeln utifrån ursprungskristendomen uppfattade man sig ha mandat att bilda en egen kyrka; Det ”protestantiska” hjärtat, plågat utav ensidigheten, var fött.

Givetvis behöver kyrkan profeternas ljus; de som ser nya saker och korrigerar och ruskar liv i kyrkan. Utan dessa dukar kyrkan nära på under i bistra tider. Men den kristna kyrkan kan inte endast bygga på profetens grund. För då blir den ”protestantisk”; en protest byggs in som endast gäller så länge protesten är giltig. Kyrkan är till sitt väsen katolsk, allmännelig. Och hon är till sin tro ortodox, renlärig. Kyrkan blir en när alla hennes lemmar tillsammans samlas runt offerbordets kalk för att ta emot och lova frälsningsdramat: det som har hänt och det som kommer att hända. I detta blir vi inte bara mottagare för frälsningen, utan vi ser genom den helige Ande kyrkan i hela dess fullhet. Infogad i den byggnad som har Jesus Kristus till hörnsten och som byggs i alla tider, på varje ort.

För kyrkans enhet behövs att vi ser den katolicitet som finns i henne: firandet av trons mysterium på varje ort. Men vi behöver också omvända oss från det inre och det yttre upproret för att den kristna enheten och den kristna katoliciteten ska bli fullt synlig. Vi som har föraktat varandra behöver gå omvändelsens och botens väg. Vi behöver finna igenkännandet av den andres tro och erkännandet av att den helige Ande är verksam hos den andre.

Slutligen: Traditionen och den heliga Andes liv behövs båda två.

Tradition och andligt liv utesluter inte varandra. Snarare har de samma mål: att dra den troende tillbaka till den ursprungliga kyrkans liv och till den gemensamma slutpunkten: fullheten i Kristus.

De tidiga kristna - två saker vi kan lära från dem

Glad sommar på er alla där ute!

Vi på HS hoppas att ni har haft en härlig semester med mycket Gud, sol och gott umgänge. Även vi har haft ett litet sommaruppehåll och ska nu försöka bli mer konternuerliga när det gäller att lägga upp inlägg.

Jag ska i detta inlägg ta upp ett viktigt ämne, som alltid är angeläget, nämligen den kristna historien (ett ämne som vi säkerligen kommer att komma tillbaka till i kommande inlägg). Och för att göra det någolunda lättförklarigt och systematiskt kommer jag att uppehålla mig vid två frågor:

1.) Hur såg de första kristna grupperna på historieskrivning, på historien och hur uppfattade de tidiga kristna sig själva? 2.) Vad kan vi som är kristna idag lära ifrån dem?

Till min hjälp kommer jag bland annat att använda mig av några teorier, skrivna av Rowan Williams, ärkebiskop av Canterbury, som mer utförligt kan läsas i boken Why study the past?

För författarna till NT blev historieskrivandet inte bara ett sätt att redogöra för historiska fakta om Jesus. Det blev också ett sätt för dem att bygga in Jesu tid på jorden in i en biblisk kontinuitet som kopplades ihop med det som var innan, nämligen Gamla testamentet.

Jesus blev således nyckeln till hur man skulle tolka de tidigare historierna av Guds handlande i historien som började med Abraham och Isak, och som fortsatte genom kungar och profeter och som Jesus tillslut fullbordade.

Här har vi den första saken vi kan lära; Gud är kontinuerlig. Dvs. han är synlig i hela den bibliska och kristna historien som vi är en del av och som han på olika sätt har handlat igenom. Gud är således inte begränad till vår nutid, inte heller till nostalgiska forntida “väckelsetider” (för att använda en frikyrkoterm), utan till all tid som passerat.

Vi har nu sett hur de tidiga kristna grupperna använde historieskrivning och hur de såg på Guds inblandning i historien, något som vi kan ta lärdom av. Men hur betraktade de då sig själva?

De tidiga kristna hade tre olika namn som blev viktiga identitetsmarkörer för dem. Det första namnet var Haggoi, vilket är grekiska och betyder "ett heligt och helgat folk". Det andra ordet var Ecklesia, vilket betyder "församling" och var namnet på den kristna gruppens gemenskap. Och det tredje var Paroikoi, vilket betyder "bosatta främlingar".

Vi kan alltså se att de kristna såg sig själva som ett heligt och helgat folk vars rötter, identitet och yttersta

lojalitet låg i ett annat rike än det jordiska, nämnligen i Guds himelska rike. Döden eller förföljelser var inget nederlag. Således blev martyrskapet det mest dramatiska, men också det mest enklaste, sättet att visa på vad “kyrka” egentligen var. Martyrskapet blev det yttersta beviset på att denne hade sitt medborgarskap i det himmelska riket.

Detta är det andra vi kan lära av de tidiga kristna. Vad som än händer är vi kallade att verka för Guds rike. Vi är ambasadörer, ett heligt och helgat folk, och om vi skulle bli förföljda eller avrättade för vår tro så är det ingen katastrof. I våra svårigheter så kan vi veta att vi aldrig kommer att bli övergivna. Vi har vårt medborgarskap i det himelska riket. Vi är beredda att ge våra liv för det. Att leva helt och fullt för Guds rike. 

Williams pekar på att genom historien så har detta förenat de kristna. Exempelvis gjorde andra världskriget att de kristna i Tyskland upplevde enheten tillsammans. Genom sitt martyrskap visade de på att de tillhörde "ett annat rike".

Sammanfattningsvis: Vi kan se till de tidiga kristnas exempel. Vi, kyrkan, är bosatta främlingar som har vår yttersta identitet i ett annat rike, Guds rike. Och detta rike är inte beroende av samfundsgränser. Vi såg också att de tidiga kristna såg och noterade Guds inblandning och kontinuitet i historien. Genom all tid, från Abraham till apostlarna till nu, i alla sammanhang, har Gud verkat. Det finns en kontinuitet som för ihop oss kristna, genom alla tider; det förgånga möter det nuvarande.

Mycket mer finns att säga om detta. Det finns även en mängd andra aspekter på den kristna historien, men det återkommer vi till i senare inlägg! Ha nu en fortsatt trevlig sommar!

Pax Dei

Biskopsämbetet

Den gångna veckan har frågan om biskopar i frikyrkan stått i centrum. Jag ska inte här kommentera den debatten som sådan. På sin höjd kan vi nöja oss med att konstatera att tidningen Dagen har bristfällig källkritik. Inte heller ska jag i detta inlägg försöka göra en fullständig exegetisk och/eller kyrkohistorisk exposé över biskopsämbetet genom tiderna - det skulle nämligen bli många tjocka volymer. Det jag vill behandla i detta inlägg är just själva den fråga som nu väckts i kristenheten. Har frikyrkligheten behov av någon sorts biskopsämbete? Jag vill reflektera kring denna frågeställning utifrån följande frågor: 1) Vad är en biskop?; och 2) Vad skulle en biskop eventuellt tillföra frikyrkan?

Om vi börjar med den första frågan om vad en biskop är, så är denna titel hämtad ur Nya testamentet, där det är en titel på en ledare för en lokal församling (även om det ursprungligen härleds till en grekisk ämbetstitel). Dessa nytestamentliga biskopar (församlingsledare i den svenska bibelöversättningen) hade inte, som dagens t ex svenskkyrkliga biskopar, ansvar för ett större geografiskt område, utan var mer likt dagens kyrkoherdar, med ansvar för en lokal församling. Så långt är de flesta (dock ej alla) överens - det finns ett ämbete att leda den lokala församlingen. Dessa nytestamentliga biskopar var emellertid också ansvariga inför någon annan - en apostel (oftast församlingens grundare). Denna apostel kunde, trots att han inte var "medlem" i den enskilda församlingen, gå in och peta i församlingens angelägenheter. Paulus gör så vid ett flertal tillfällen i de församlingar han startat. Man brukar sedan tänka sig att det apostoliska mandatet framför allt var till för att bryta ny mark, att sprida evangeliet. I de områden där evangeliet redan var utbrett upphörde man dock så småningom att kalla denna funktion för "apostel" och övergick till "biskop." Därmed inte sagt att det apostoliska mandatet upphörde, men det är skillnad mellan att leda kyrkan i en pionjärfas och att utveckla en etablerad kyrka. Biskoparna, som nu var satta över större geografiska områden, skulle garantera att den kristna läran upprätthölls och se till att församlingar inte blev märkliga sekter med underliga läror. Således var den lokala församlingen från början, först genom en apostel och sedan genom en biskop, ansvarig inför någon högre auktoritet. Detta högre ämbete blev en garant för kontinuitet - församlingen kunde inte ändra inriktning totalt bara för att man "fick en ny pastor." Mycket av tanken och syftet bakom biskopsämbetet är det samma som det bakom konceptet "apostoliskt ledarskap" som vållade debatt i frikyrkligheten för ett par år sedan. På de flesta håll har man i någon form utvecklat en grundsyn om att det är positivt att vara ansvarig inför någon annan.

Frikyrkligheten är fantastiskt fascinerande. Dess i särklass största förtjänst är det personliga engagemang som finns ända från gräsrotsnivå. Alla är med och bygger kyrkan, och den lokala församlingen är självständig och behöver inte svara till något högre ämbete. Församlingsmötet är högsta beslutande organ. Det församlingen genom omröstning beslutar är sant, oavsett vad andra kristna ledare säger. Denna modell är väldigt effektiv. I stället för att tjata på "tröga" präster som inte gör enligt den senaste uppenbarelsen, lämnar man och startar en ny kyrka där detta nya får flöda. Man gör sig av med bromsande system och bara kör på. Detta gör att en traditionell frikyrka kan utvecklas mycket snabbt. Det kan emellertid vara på sin plats att ifrågasätta huruvida det verkligen är så bibliskt att göra uppror mot kyrkliga ledare som inte "förstår" och starta nytt ständigt och jämt. Hur fromma ändamålen än må vara helgar de knappast medlen. Och uppror mot andliga ledare är inte den främsta kristna dygden... Inte minst pingströrelsen har historiskt hävdat den fria församlingens suveränitet (om inte i praktiken, så åtminstone i teorin). Detta fungerade väl så länge det fanns en inofficiell biskop (Lewi Pethrus). Men utan detta ämbete kan det till slut utvecklas ett Knutby - och ingen kan göra något åt det eftersom varje lokal församling är suverän. Detta är en av frikyrklighetens största brister. Biskopens roll är att vara en garant för att det är det sanna kristna budskapet som predikas i alla lokala församlingar. När detta ämbete inte finns riskerar man att "alternativa" kristendomar skapas. (Därmed inte sagt att biskopar automatiskt håller kyrkan perfekt - det finns även kyrkomöten och riksdagar och andra forum som kan ställa till det...)

Huvudsaken är kanske inte biskoparnas vara eller icke vara i frikyrkan. Snarare handlar det om att utveckla ämbetssynen. Det allmänna prästadömet är jätteviktigt - detta är grunden för hela den kristna kyrkan. Genom Jesus Kristus kan varje enskild troende komma direkt till Gud, utan någon mellanhand. Det är inte en specifikt frikyrklig lära, utan en allmänkristlig. Men det allmänna prästadömet innebär inte att alla kristna per automatik har allt som krävs för hela det kristna livet. Skriften är tydlig på att Gud gav församlingen vissa tjänstegåvor för att utrusta henne. Hela kyrkan är ett heligt prästerskap, men det finns också vissa personer som Gud givit som gåvor till församlingen för att utrusta och leda den. Och det finns också sådana som Gud satt att vaka över kyrkans lära och liv. Att ändra frikyrkosamfundens ledares titlar till "biskop" är inte det som är i fråga - de är redan biskopar vare sig de vill det eller inte. Snarare behövs en fördjupning av just detta med ämbete. Tillsammans med skriftkanon och trosbekännelsen var ämbetet den tidiga kyrkans sätt att värja sig mot villoläror. Kanske bör vi lära oss av urkyrkan och börja uppskatta alla dessa tre idag.

Välkommen till Hagia Sofia!

God dag och välkomna till bloggen för tankesmedjan Hagia Sofia!
"Hagia Sofia" är grekiska och betyder, ungefär, "den gudomliga visheten".

Tanken med denna blogg är att vi kommer att ta upp aktuella teologiska ämnen (dvs. ämnen som har något med Gud och kristendom att göra). För att underlätta för vidare diskussion kommer vi (senare) att försöka koppla bloggen till en fb-sida, där vidare diskussion kan fortsätta på ett smidigare sätt! På den sidan kan vi även lägga ut bilder, ljud och videoklipp med tiden! :)


Många människor har ofta en förenklad bild på kristendomen och dess historia. Ett klassiskt exempel är "Först fanns Apostlarna, men från 300-talet till Luther fanns inga riktiga kristna." Vi vill att denna blogg skall vara en plats där man kan få vidga sina vyer. Allt är inte så lätt och svartvitt som vi ibland kan tro... historien har alltid flera olika sidor, och den kristna kyrkan har en stor bredd av uttryckssätt.


För att sammanfatta så vill vi vara ett brobyggande forum mellan olika kristna gemenskaper, kyrkor och sammanhang. En plats där man kan komma, lära, lyssna och inspireras av andra kyrkotraditioner än den egna. Men självklart uppmuntras ett aktivt ställningstagande utifrån den egna övertygelsen!